Som jag skrev i förra inlägget har veckan ägnats åt analys av Harlequin-böcker. Har aldrig tidigare läst nån Harlequin-bok och nu inser jag varför; det är nåt av det obehagligaste jag läst ;)
Boken min grupp skulle analysera gick i korta drag ut på att en ung, naiv och oskuldsfull tjej var tvungen att annonsera efter en rumskompis för att ha råd att bo kvar i lägenheten hon tidigare delat med en kompis. En snygg, mystisk och världsvan man är den enda som svarar på annonsen, han verkar lite småskum men hon vill ju så gärna bo kvar så han får flytta in. Han säger att han är konstnär och hon drar slutsatsen att han därmed inte har det så gott ställt. Tjejen dejtar arvtagaren till företaget där hon jobbar och är fixerad vid tanken på att gifta sig rikt. Men när arvtagaren väl friar har hon blivit intresserad av mannen som flyttat in i hennes lägenhet, så hon nobbar arvtagaren och gråter ut hos konstnärskillen. Hon inser att det är viktigare att hon gifter sig av kärlek än av ekonomiska skäl, och det är konstnärskillen hon vill ha. Till slut inser de att de är kära i varandra och då – plötsligt – nystas en lätt komplicerad intrig upp (på sista sidan…); han är i själva verket inte konstnär utan snorrik företagsledare som kommit till hennes lägenhet – inte för att hon behövde en inneboende – utan för att hans systers man, som dött i en trafikolycka, visat sig äga lägenheten tjejen bor i. Han drar därför slutsatsen att den döde snubben varit otrogen mot hans syster, och beger sig till lägenheten för att konfrontera älskarinnan (som alltså är tjejens före detta rumskompis). Anyway, det slutar med att de lever lyckliga och att hon gifter sig med den stora kärleken – som dessutom är rik. Jackpot!
Allt är så rosafluffigt och tillrättalagt att man blir illamående. Efter 150 sidor vet jag i princip ingenting om karaktärerna; mer än att han är snygg och har muskulösa lår. Å andra sidan skulle vi analysera utifrån ett postmodernistiskt perspektiv, postmodernismen går bland annat ut på att yta går före innehåll och att konsumtionen segrar över kulturen, och det är ju väldigt uppenbart i det här fallet. Allt massproduceras och läsaren blir en passiv konsument.
När man kollar på ex sidan eHarlequin.com, som säljer amerikanska Harlequin-böcker reagerar jag mest på två grejer. Det första är att det finns en ”Buy all”-knapp när man är inne och kollar på de olika kategorisidorna – man förväntas verkligen konsumera… Det andra är titlarna, vad är det med folk egentligen??? ”A Dad for Her Twins”, ”The Rebel and the Lady”, ”Working Man, Society Bride”, ”Abby and the Playboy Prince”, ”Billionaire Doctor, Ordinary Nurse”, ”The Firefighter and the Single Mum”, ”Crazy about her Spanish Boss”, ”Millionaire Dad, Nanny Needed!”, ”Saying Yes to the Millionaire” och den lätt hysteriska ”Top-Notch Surgeon, Pregnant Nurse” – hur kan det gå fel???
Alltid en ung snygg kvinna, alltid en rik man – aldrig tvärtom… Alltid lyckligt slut, alltid hysterisk rosafluffig förälskelse och alltid så fruktansvärt förutsägbart – hon får alltid drömprinsen och en massa pengar, och gärna ett vackert bröllop och en söt bebis också, av bara farten… Och alltid så stereotypa könsroller – hon är naiv, oskuldsfull och vacker (och våpigt korkad) – han är världsvan, snygg och rik.
Anyway – nu är Harlequin-delen av kursen slut, nästa vecka ska det analyseras filmer :) Och jag planerar inte att återvända till Harlequin ever again, nu blir det lite mer intellektuella saker – med en faktisk handling, en underskattad litterär detalj ;)
Som jag skrev i förra inlägget har veckan ägnats åt analys av Harlequin-böcker. Har aldrig tidigare läst nån Harlequin-bok och nu inser jag varför; det är nåt av det obehagligaste jag läst ;)
Boken min grupp skulle analysera gick i korta drag ut på att en ung, naiv och oskuldsfull tjej var tvungen att annonsera ...