Ägnat dagen åt att läsa valda delar av utopin Looking Backward, som skrevs 1888. Skumma framtidsvisioner brukar inte vara min grej, men den här var riktigt bra. Snubben som skrivit den har ett så mysigt efternamn ozzå. Bellamy. Låter trevligt.
Ehm.
Jo.
En kille i USA har svårt att somna år 1888. Han får hjälp i form av hypnos av sin läkare. Det funkar lite för bra, när han vaknar upp är det den 10 september år 2000. Och USA är förvandlat till paradiset på jorden, ungefär.
Allt ägs gemensamt, alla jobbar med just det de vill, ändå finns det jobb till alla. Det finns inga pengar, varor distribueras utan mellanhänder, det finns bara stora "shoppinggallerior" när man ska handla sin ranson av varor. Ingen får lön för sitt arbete, alla belönas med lika stor ranson mat. Och alla gör sitt yttersta. Och ingen behöver slita med ansträngande grejer, ex en gruvarbetare jobbar runt 10 minuter varje dag medans folk med kontorsjobb jobbar hur många timmar som helst, för att anstränga sig lika mycket.
Och jo, alla är hysteriskt lyckliga.
Behöver jag ens nämna att det är socialdemokratiskt på gränsen till kommunism?
Tror det är därför jag är antisosse, för mig känns det som en utopi…
Men om allt är så lyckligt, rosaskimrande och perfekt, vad finns det då att leva för?
Får lite ibland känslan av att socialism är självutrotande. Fånga upp folk utan pengar, ge dem bidrag, gör dem rika, boom, de har blivit moderater…
Eller nåt.
Anyway, Bellamys utopi var facinerande. Funderar på att låna resten på biblioteket och läsa klart den. Är spännande när man såhär efter år 2000 vet hur det faktiskt var. 112 år efter boken skrevs. Läskigt. Vågar inte ens tänka på hur världen ser ut om 112 år. Mamma är iofs nästan övertygad om att världen ska gå under 2011, så kanske inte lönt att planera hundra år i förväg.
Typisk dystopi-mamma ;)
Nu är det desperata hemmafruar samtidigt som coola läkaren House. Så ska överge datorn nu, tror jag…
Puss!