”Mer fick hon inte ur sig. Det här var alldeles för mycket. Hela morgonen hade hennes känslor varit i uppror, och det var ändå innan de hade kysst varandra. Hon hade flytt ifrån lägenheten och funnit honom blödande i trädgården när hon kommit hem. Och nu det här! Nej, det var för mycket! På tok för mycket!” (ur Rum att hyra av Jessica Steele).
Oh, well. Veckans kurslitteratur: Harlequin-böcker. Jag är fascinerad. Inte av boken, utan av att folk faktiskt köper den här typen av böcker… Allting är så rosaskimrande, romantiskt och förutsägbart. Och urfånigt. På sida 2 dyker det upp en okänd, lång och mörkhårig man (ooooh!). På sida 3 inser bokens huvudperson att mannen har en ”ordlös karisma och utstrålning” (oooooh!). Han gör henne mållös (nähä??? bra, då kan de vara tysta tillsammans då…). På sida 5 får hon reda på att han är ogift (ooooh, en riktig drömprins!). När han går, på sida 6, kommer hon ihåg hur hans fantastiska handslag känts. Behöver jag ens avslöja att de, efter några förvecklingar, får varandra i slutet? Boken är 150 sidor lång och jag mår redan illa. Jag vet inte riktigt hur detta ska gå…
Jag hade en period då jag läste typ Jackie Collins Lucky och andra böcker med väldigt mycket romantik och väldigt lite egentlig handling. Men det var på högstadiet, så typ 9 år sen eller så. Och jag har nog växt ifrån den här typen av rosaskimrande kärlekssagor där kvinnan är minst sagt våpig och mannen är prince charming, redo att rädda prinsessan och kungariket.
Anyway, ska läsa vidare. Studerar man populärkultur så gör man, helt enkelt. Imorgon blir det föreläsning om postmodernism och sen grupparbete om Harlequin-boken. Hur seriöst nu det kan bli ;)